Morgonstund har guld i mun.

Eller hur var det? Det uttrycket måste vara det mest falska uttryck som någon gång myntats. 06.23. Liten pojke klappar mig i örat och jollrar "babababa". Förtvivlat försöker jag dra kudden över huvudet, blunda stenhårt och intala mig att det är en dröm. En ond dröm. Men, det är ingen dröm. Det är verklighet, ond verklighet. Så, nu sitter jag här. Trots tidig morgonstund har jag kravlat mig upp, slagit huvudet i en dörrkarm, bytt en välfylld blöja och konstaterat att vi behöver en tvättid. Nu. Eller helst igår. Vilhelm har inga rena byxor.

Ikväll ska jag jobba. Fyra timmar. Alldeles lagom för att hinna slappna av lite, samla tankarna och klämma ett wienerbröd i fikarummet.