En strejkande John Blund.

Nu ikväll fick jag nog. Jag har tröttnat på att varje kväll sitta med Vilhelm i famnen och gunga honom till söms. Inte en gång, inte två gånger. Minst tre gånger. Jag får gungarm snart. Eller så slår Vilhelm rot i mitt knä. Så, som sagt, ikväll fick jag nog. Vilhelm är en stor pojke nu, och stora pojkar somnar själva i sin egen säng. Ja, jo, visst. Det tyckte inte Vilhelm.

Lägger ner Vilhelm i sin säng, trött, mätt, torr och sömning. Så fort hans huvud hamnar på kudden så händer något. Som genom ett trollslag, klarvaken. Hur gick det till? Två sekunder senare står han upp i sängen. Lägger ner honom, buffar honom i rumpan och stryker honom över ryggen tills han slappnat av igen. Ser hur ögonlocken blir tyngre och tyngre. Plötsligt sätter han sig upp. Jag lägger honom ner, buffar rumpan. Vilhelm blir arg, sätter sig upp och talar om hur sur han är. Och hur hemskt det är att sova. Jag lägger honom ner, buffar rumpan och stryker ryggen. Vilhelm blir sur, igen. Sådär håller det på... Antingen är han förbannad, eller så är han ledsen. Eller så står han mot sängkanten och jollrar glatt. Slappna av och sova lite, det går ju inte för sig alls.

John Blund, var fasen är du?!